En vernissagedag är en högtidsdag, alla i föreningen är glada och stolta.
Jag tränger mig försiktigt fram.
”Så fint det är, så bra alla broderier är” sägs det vid skärmarna med alla konstverk.
Vi blir ombedda att ställa oss vid skärmen med vårt eget broderi.
Jag tränger mig försiktigt fram till min skärm. Där är redan flera besökare som vill titta nära, nära.
Mitt broderi hänger bredvid Britt-Marie Anderssons Roddarmadamer och Kajsa Lena Hemmingssons Barnjungfru.
Gemensamt för de tre konstverken är att bottentygen är fyllda med små, små stygn.
Det blir diskussion om vad stygnen kallas.
”Upp och nerstygn”, säger jag. Tråckelstygn, sashikostygn och kviltstygn föreslås också.
Så enkelt kan det vara! Bara ”upp och ner”.
Det är tjockt av folk i korridoren.
En och annan besökare tycks bli inspirerad att pröva själv.
Två av mina väninnor besöker vernissaget.
”Så skickliga ni är”, säger de. ”Så fina broderier”.
De kommer säkert till nästa vernissage på Naturhistoriska Riksmuseet nästa år, det ser vi fram emot.