Updated on 28 maj, 2026
Processen del 4 – Vernissage
Torsdag 21 maj.
Vi hade längtat – eller våndats.
Blir mitt hattbroderi klart? Ska jag göra mer eller sätta stop nu? Duger mitt arbete? (Alla andra är ju så himla duktiga.)
För de flesta är det en glädje att få lämna in sitt arbete och samtidigt se andras färdiga alster.
Några av oss har tagit på sig uppgifter som gör att vår förening finns och består. Vi känner alla tacksamhet mot er som gör verksamheten möjlig. TACK till dig som ger din tid och ditt arbete för organisationen av vår 
Invigningen i hörsalen bjöd på ett vackert collage på murväggen. Efter bubbel och information fick halva gruppen gå in i utställningsrummet. Det var redan trångt och trängre skulle det bli. En ivrig kö av vänner, grannar, släktingar, gamla arbetskamrater mfl var snabbt på väg in i det trånga rummet och man stannade ofta upp och pratade om något konstverk. Det blev stopp i kön.
Lovorden haglade över våra hattarbeten, trots trängseln. Men visst missades många detaljer i röran. Det blev en snackis att ”jag ska nog gå hit en gång till och titta i lugn och ro”. En bra ide’
Jag läste några kommentarer om vårt vernissage på Facebook:
”Jag var helt slut när jag kom hem och inser att jag måste dit igen för att riktigt få närskåda alla fantastiska arbeten! Så mycket fantasi och så många stygn!” (Anna-Greta)
”Vilken fantastisk utställning. Mycket folk och gamla vänner sågs. Återbesök inte helt fel.” (Anja)
”Så trevligt. Men det borde vara bättre skyltat så man hittar till broderiutställningen.”(Elisabeth)
Elisabeth har sedan tonåren varit volontär i föreningen ”Ny Gemenskap” som arbetar med hemlösa, utsatta och ensamma. Hon är ledare för sygruppen i Västberga som lagar kläder om någon behöver hjälp. Medlemmarna i gruppen skapar också egna alster med olika material och tekniker.
Elisabeth har nu värvat mig som inspiratör i gruppen och jag försöker locka några att lära sig göra temaribollar. Det går ”sisådär”. En bollelev har jag i alla fall fått.
Gruppen och jag var på museet redan fredag 22 maj. Elisabeth, som har stor pondus, upprördes över den lilla skylten in till vår utställning. Och hon ville se hopfällbara stolar i rummet. I full fart kontaktade hon personalen och Magdalena, som lovade bättre skylt men inga stolar. Man kan sitta på de stora hattaskarna i rummet bredvid. Det gjorde vi! (Elisabeth har varit arbetsterapeut i sitt yrkesliv och tänker som en sådan.)
Det finns lite att tänka på till nästa utställning; Hur organisera trängseln, är skyltarna hjälpfulla för våra besökare, är det lätt att hitta en sittplats när benen blir tunga?
Våra äventyr i broderivärlden går vidare, Drottning Kristina ska sysselsätta oss härnäst.
Vi tar oss an henne med syglädje!
förening!
Text och bild: Lena Möre
Se även bildspel från vernissagen HÄR->