Utställningen Boro – nödens konst

Vissa utställningar finns kvar i en långt efter att man sett dem. Utställningen Boro – nödens konst, på Östasiatiska museet i Stockholm är en sådan. I oktober 2021 visades den för ett tjugotal medlemmar från Skapande Broderi Stockholm av Karin Wästfelt, museipedagog på Statens museer för Världskultur. En synnerligen bra guidning.

Boro-textilierna berättar om människors förmåga att leva och överleva på en utsatt plats, på ytterst magra resurser. I norra Japan är vintrarna kalla och befolkningen har historiskt varit fattig. Här, bland bönder och fiskare, utvecklades ett särpräglat kvinnligt hantverk. Kläderna lappades och lagades i lager på lager, ibland till och med i generation efter generation, för att hålla och värma långt längre än tygbitarna var för sig klarar.

Det var också där någonstans det blev svårt att betrakta plaggen som konst, exponerade i genialt stilrena montrar i ett vitmålat doftlöst rum. Genom monterglaset skiner ett gränslöst armod emot betraktaren. Så pass att det blev svårt att förhålla sig till titeln Nödens konst. Eller är det konsten att överleva i nöd som titeln avser? Flera frågor väcktes – när blir nöd konst, och hur undviker man att göra sig skyldig till kulturell appropriering? Kanske närmar man sig fenomenet boro lite försiktigare om man kallar det armodets estetik. För oavsett om man snubblar på orden nöd, konst eller armod visar plaggen en otvetydig estetik. Och en påminnelse om att allt är förgängligt, både textilier och människor.

Men krockarna upphör inte där. Utställningens flesta plagg är sydda av indigofärgad hampa och bomull och för oss som växtfärgade på 1970-talet var indigo ett av de dyrare pigmenten. Så var dock inte fallet i norra Japan där indigo odlades och bearbetades av bönderna själva.

Utställningen är mer än sevärd och spänner även trådar till några svenska exempel på lappat och lagat.